Plötsligt är jag mindre än mitt namn

Bjuder på en liten text/dikt så här på kvällskvisten. Skrev den för 3-4 år sen.

Nattbussen bärgar staden,
ett utbränt kvarter, smutsigt och grått.
Upplyst av sömnens svaga ljus,
flyger in till sidan och stannar.
Här slutar dödens arkitektur.
Den är ett ord: vrakdel,
den är en skalbagge som släpar sin skugga.
Själva mörkret brinner,
kastad över hela Vintergatan.
Varje gata har sin historia bakom sig.
Men ingen kliver av,
och ingen kliver på.
(trottoar, mur, sida vid sida,
i vanlig ordning,
slungad tio tusen mil upp och bort.
Plötsligt är jag mindre än mitt namn.)
Dödar dom varandra där ute?
viskar chauffören, blundar hårt.
Inte ord utan en klump
av sammankletade kramper.
Det finns dom som slåss, inte bråkar
och chauffören vrider den stora ratten bort,
medan staden och kvällsljuset tar över.
Insektsartat, oåterkalleligt bort.
Platsen har en väg, vägen har en avfart.
Stadens mörker stängde vägen.