Som Peter Harrysson mellan två poängtavlor

Årets mest hypade period står och skrapar bort snön från skorna (förutsatt att man har någon snö, förstås) och knackar på våra allas dörrar. Den vill påminna oss om knäcken på plattan som håller på att koka över, skinkan som bankar på luckan från insidan av ugnen och vill bli utsläppt, granen som slänger barr på golvet och hunden som försöker käka upp julgranspyntet. Samtidigt smyger alla under 20 och över 60 år runt och skakar julklappar så diskret som möjligt, och blir lika besviken varje gång det inte skramlar något från paketen.

Förutom Sofie Eriksson Sköld.

Vinnarplatsen på önskelistan går i år oavkortat till något mycket nyttigt, inte så fasligt dyrt och väldigt väldigt behövligt. Det är inte särskilt snyggt, inte speciellt sexigt och inte heller något som bör bäras fullt synligt bland allmänheten. Rimmet skulle kunna gå något så här:

Vi har fått nog av att höra dig nysa,
Rida ute i minusgrader eller plumsa runt i snö,
Här får du nåt för att inte frysa,
Som du kan använda tills det blir tö.

Den är ganska kass eftersom det är tänkt att det är mina föräldrar som ska ha skrivit den. Den högt eftertraktade julklappen som jag mest av allt önskar mig är: långkalsonger. Oja, lika glamouröst som det låter. Förra året var det en A3-ritplatta för en femtusing.

Jag hoppas att jag blir välsignad av Jesus och de sju dvärgarna och får mina förlängda underkläder. Dock känner jag mig ganska säker på att det blir så, och det är det som är lite tråkigt med julafton när man blir stor. Man vet oftast vad man kommer få. Antingen för att man har festliga päron som berättar vad man ska få, tar med en när de ska köpa julklapparna eller helt enkelt snålar in på den stora kostnaden paketpapper.

Tacka vet jag när man satt där fem veckor innan julafton med den stora katalogen från BR-leksaker och valde minst en sak från varje sida (sidantal 264, cirkus). Då visste man minsann inte vad man skulle få, och då var förväntan som Peter Harrysson mellan två poängtavlor – oliiiidlig. Därför vaknade man oftast tio i tolv på natten, inser att det inte är julafton, försöker somna om och vaknar halv fyra och fastslår att det är julafton och därför okej att väcka resterande familj för att upplysa dem om att det är dags för Kalle Anka och julklapparna.

Som i allt, finns det någon som alltid ska vara värst. Denna gång går priset till min lillasyster som för några år sedan kom lyriskt inspringande till sin gott sovande storasyster och skakar liv i henne för att släpa upp henne till julgranen. Där låg det inga julklappar. Hade vi varit dumma? Nej då.

Det var bara inte julafton.