Believers Never Die

Vad finns det för idioter som startar ett förhållande med 40 mil mellan varandra, och som sedan ökar avståndet så fint med 30 mil extra? Det finns någon till någon, men inte fan behöver man väl leta i snöhögarna när man bor i regniga mellansverige? Gräv där du står, säger min lärare.

Ack, om jag visste detta för två Sofiero och en solnedgång sedan. Om jag bara visste det den där kvällen när jag omgav mig med norrländskan och vaknade upp med leende på läpparna och en arm runt min kropp. Leendet försvann när jag insåg att vi inte ens knullat, inte ens där kunde jag vara intressant nog för honom! Det blev alltså inte ens ett engångsligg, det var ett somna-med-bhn-på-nästanligg. Allvarligt Sofie, bhn på?!

Vi hamnade dock på Donken tillsammans sen. Jag beställde käk, la pengarna på brickan och funderade på hur fan jag skulle få ner maten tillsammans med Honom. Till min fasa insåg jag att jag fått is i min dricka, och började plocka upp isen och lägga på brickan. Råkade lägga isen på mina pengar och utbrast i ett halvhjärtat skämt ”Easy money!” följt av kanske dåtidens fulaste skratt. Plötsligt var det något som inte stämde. Det hördes ännu ett skratt, ett gapflabb till och med. I takt med att mitt medvetande började förstå att min lilla ordvits var uppskattad, så smälte mitt hjärta precis som den nu bortglömda isen på min bricka. Han. Skrattar. Åt. Mitt. Skämt.

När vi sedan tog en promenad mot skogen var det någon som förföljde oss. Tillfälligheternas Amor smög omkring i knutarna och placerade min hand i Hans. På en tiondels sekund var det som om en elektrisk ål dansade samba i magtrakten på mig samtidigt som någon hällt varm choklad inom mig. Här gick jag och stoppade in min hand i någon annans, och han håller kvar. Sen ersattes Amor med verkligheten och dagens kärlek åkte hem till skogarna i Norrland. Själv flyttade jag till Stockholm dagen efter.

En månad senare träffades vi och gjorde om den första natten men utan bh och med samlag. Jaha, jag har hittat mig en KK som tänker komma hit varje gång det rycker i baguetten och luktar mat från mitt kök, tänkte jag och stoppade undan känslorna i strumplådan. Det visade sig dock att det var hål i mina strumpor för känslorna kom snabbt tillbaka och jag insåg att den här människan vill jag ha i mitt liv.

Nu sitter jag här i Karlstad och han sitter någonstans i Sönnsvall. Jag är ensam, och har ingen aning om vad han gör nu.

Men vad gör det, när det har varit vi två i snart 3,5 år? Den där dagen när känslorna kröp ut genom strumphålet gjorde att det slant tre ord ur munnen på mig, och sen dess har Sundsvall blivit mitt andra hem. Tågen och bussarna mitt tredje. Skolken den fjärde. Men det största och bästa hemmet är i hans armar.

Och hur fan gör man egentligen?

Du kan inte ringa och gråta över att toapappret är slut, för det finns ingen som kan komma farandes och hjälpa dig. Ni kan inte ha spontant sex på lunchrasten. Ni kan inte sakna varandra och göra något åt det.

Framförallt kan ni inte tvivla på varandra. Det krävs enorm tillit och respekt för att kunna stå ut med att kanske inte få se varandra på månader. Man går på fest utan den andre som sällskap, eller man kanske ligger hemma i sängen och tänker på hur många tjejer som ser en ensam förjävla snygg kille ute en fredagskväll, där dollartecknen ersatts av LIGGA i deras ögon. Vad kan du göra? Du är 70 mil bort. Jo, du sätter på en actionrulle och bara litar på. Litar på att du är älskad.

Den viktigaste regeln är ändå: Inga kärleksfilmer. Masochist? Ok, kolla då.

I början trodde vi att det skulle gå åt helvete. I mitten trodde vi att det skulle gå åt helvete. Då och då trodde vi att det skulle gå åt helvete. Och visst har det gjort det, för helvete vad vi klarar det här tillsammans. Och vem bryr sig om att våra hus står långt isär när det finns ett ord som heter kär?

Det var en bitter kille i min förra klass som visste allt om hela världen i allmänhet och mitt förhållande i synnerhet som sa: ”Lilla du, tro inte för mycket, distansförhållande håller i högst sex månader”. Då får det väl bli dom bästa månaderna då, tänkte jag och älskade vidare i mitt utdömda distansförhållande. Vi hade nog lite olika tidsuppfattning han och jag.

Fortfarande dansar den elektriska ålen samba i min mage, och det är fortfarande ett vattenfall av varm choklad inom mig varje gång jag tänker på min tredje kroppsdel. En kroppsdel som man inte kan vara utan. Skulle den försvinna kan man ersätta den, men det skulle ändå inte vara samma sak. Ingen är som min Axel.

Mitt tips till er? Laga aldrig strumporna.