Kärlek har inga ögon

Postar en jääättegammal text här, för att... Ja för att jag var rätt smart då.


du som päron (eller äpple) som läser detta, tänk lite... tack.

vad är det som gör, att man som förälder till ett underbart barn
inte står upp för den man är (barnets skapare) och tar ansvar?
vad är det som gör,
att man inte är stolt över sitt barn?
att man inte kramar sitt barn?
att man inte stöttar sitt barn?
att man inte läser läxor med sitt barn?
att man inte engagerar sig?

vad är det som gör att man inte är en förälder utan en främling mot sitt barn?

---

att varje dag få kämpa med de där små kommentarerna så som
"ska du verkligen ha på dig DET DÄR?!"
"men vad har du gjort med håret/kläderna/ansiktet?"
"du ser ju ut som en hora"
"tänk på vad du har på dig idag för vi ska träffa farmor"
"man kan inte gå ut så där"
"klä dig som folk, unge"
"man skäms ju för dig"

och sedan när man träffar bekanta till sina föräldrar får höra
"ja det här är vår... dotter"
"den lite mer... punkiga ser jag"
"...mhm...."
"ja, det går väl över!"
"ja hehehahe, det gör ju det!"

att hela tiden få känna sig utpekad, inte tillräcklig... udda helt enkelt, är inte alltid lätt.
"jamen du får väl tänka på att folk alltid kommer att säga såna saker, när du ser ut som du gör"

men vafan... bara för att man ser ut på ett visst sätt ger det inte någon rättigheterna
till att tracka, fälla kommentarer och nedvärdera en.

jag trodde det var sånt man förstod när man blev vuxen. inte när man är barn.

---

hur man klarar sig mot allt på andra sidan ytterdörren hemma,
beror helt på hur man blivit förberedd innan.

går du utanför dörrens trygga ram, med dina föräldrars fulla stöd
i ryggsäcken, kommer övriga kommentarer rinna av som vatten på en gås.

går du utanför dörrens trygga ram, utan dina föräldrars fulla stöd
i ryggsäcken, kommer övriga kommentarer sugas in som vatten i en tvättsvamp.

om föräldrarna tvivlar på barnets kapacitet, omdöme och förmåga,
kommer barnet också göra det.

allt börjar med föräldrarna. det finns ingen bättre logik.
föräldrarna är med från början, gör detta barnet.
sätter ett frö.
plantan ska skötas med kärlek och solsken.
hört det förut? ja.
gjort som det? nej.
förändring snarast? ja tack.

det är aldrig för sent.
det blir bara lite svårare.

---

när man påpekar för föräldrarna att det faktiskt inte märks att de älskar en,
kommer det alltid:
"nej men huuur kan du säga så?! vi äälskar ju dig!"
mjo visst och katter slickar frivilligt ändtarmen på din gamla hund.

man kan aldrig gissa sig fram till något,
älskar du någon så visa det då!
vad jag inte förstår är hur man kan glömma bort att ens barn är ett barn,
inte en vara som råkar vara inköpt fel tid och inte alls är modernt längre.
ett barn är inte som den gamla 70-talsmönstrade soffan du fick av din
gammelmormors kusin gottfrid, som du måste ha kvar, och du skäms
så över den varje gång det kommer bekanta hem till dig.

nej.
ett barn är alltid ett barn.
som behöver veta att det är älskat.
som behöver veta att det är behövt.
som behöver veta att det är starkt.
som behöver veta att det är tryggt.
ett barn är alltid ett barn som behöver veta att du som förälder älskar det.

som behöver veta att det inte spelar någon roll
vilken färg,
vilken klädstil,
vilken sexuell läggning,
vilken framgång,
vilken frisyr etc,
som den väljer att ha.

kärlek har inga ögon.